Jag väntar fortfarande på att min kropp ska slå om och vänja sig vid solens strålar.
Det är ju smått eländigt att försöka sova när kroppen skriker efter solens vitaminer, eller vad den har att erbjuda.
Ljusa eftermiddagar sätter fart på en längtan efter mera härliga soltimmar med massa stoj och barnförbjudet.
Men sedan kommer det en saknad. Jag saknar mina vänner så det gör ont i stortån.
Carlita din lilla bergsapa - du är saknad.
Berthold (kossa i "min" hage) - du är saknad.
Fotboll, bärs, gräsfläckar - Saknas!
Benny och hans, för mig, "pedagogiska" sångstunder - Saknas!
P-Squad - ni är saknade(och omöjliga att samordna!)
Spontana cagefights/brottningsmatcher - Saknas

Thunderpussy får jag se mellan varven, och Uno likså.
Annars hade det vart tomt i ens lilla bubbla.
Bitterljuvt.
Jävla vuxenliv. Schemaläggning av vänskap.
Men man har ju sommaren att se fram emot, och favoriter i repris.
Så jag bestämmer mig vid närmare eftertanke för att längta mer än att sakna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0