iowa

Känner för att gräva ner mig i bunkern. Släppa bomben som tickat en längre tid. Sen stiga upp från underjord och fortsätta leva det liv jag valt. Utan att höja ett ögonbryn.
I mitt liv är jag nummer ett. Varför är det så svårt att förstå?
Ich dont care. Trodde jag hade klargjort det för längesedan.

Naiva människor.
Förstår egentligen inte hur dom ens kan funktionera i sina egna liv.
Dom äcklar mig. Nödslakt?

Trött och förbannad på peeps i mitt liv. Jävligt besviken på situationer som uppstår av att personerna vägrar lyssna på vad jag säger när dom frågar.
Jag ser inte mig själv som bättre än nån annan. Men inte sämre heller...

Jag citerar Marie:
"Jag skär hellre upp buken och plockar ut inälvorna och klistar fast dom på utsidan".

Bara låt mig va om ni ändå ska måla om allt jag gör.

Jag passar inte in i dessa personers tänk kring en "normal" människa. Mina intressen, tankar, ideér, åsikter - fan allt - skrämms dom av och tror att jag istället är psykisk instabil och behöver hjälp...?
"Behöver man va orolig för din skull".
 - Den dagen då jag håller med er, delar era torra intressen,
verkligen tycker om er, finner er roande....DÅ är det dags att bli orolig.

Ni är som oskrivna blad. Vita papper. Helt innehållslösa. Blanka.
Hur kan man finna nöje i ett sånt liv?
Alla som inte är som ni klassas som missfoster.

"Det är okej att anpassa sig till en persons önskemål, om man själv tjänar på det. Men endast idioter följer massan. Nyckeln är att välja en mästare vist än att bli förslavad av de mångas nyck" // LaVey

Jag har aldrig kallat dessa människor för vänner - kommer aldrig att göra det heller.
Ändå så tror dom att dom är en del av mitt liv och att vi har nåt slags band eftersom vi kännt varandra så länge.

När jag då förklarar att "bandet" är en påhittad ursäkt för att klänga fast vid allt och alla som korsar ens väg, då blir dom arga.

Jag behöver inte vänner för att ta mig fram i mitt liv.
Jag klarar mig bra ändå.
Men jag är lyckligt lottad som har livskamrater vid min sida.

Dom är få men starka.
Det behövs inge jävla band eller långa pedagogiska samtal för att underhålla vänskapen.
I vänskapen som existerar mellan oss är tystnaden och avskildheten minst lika värdefull.
En handfull människor som bara accepterar varelsen jag är, utan att ifrågasätta, dom ber mig isåfall förklara.
En liten krets människor som nyttjar livet till att lära. Inte bara leva.
Människor som är solida.
Intelligenta.
Kreativa.
Färglada.
Känslomässiga.
Vackra individer. Som Alfons "morgan", dyker upp och finns när han/hon behövs. You know.
Människor som är intressanta och göder min nyfikenhet.
...ödmjuk och tacksam är jag.

Für immer und immer bis ins nächste leben.