Svunnen tid
En gång för ganska längesen var jag lycklig.
Lyckligt ovetandes kanske är en mer direkt beskrivning.
Den här bilden är 10 år gammal och får stå för den tid då jag var lycklig:
Sen gick allt åt helvete, fast jag säger helvete med en ironisk underton, för jag sku inte vara samma underbara Iowa som jag är just i skrivande stund, om detta helvete inte öppnat sig.
Men jag kan inte ta livet allvarligt hur mycket jag än försöker. Livet är som en dålig pjäs som aldrig slutar. Eller som den där irriterande människan som ska hålla tal efter tal så man aldrig kan äta opp.
Jag är oförmogen att oroa mig över morgondagen.
Under tiden jag skulle oroa mig, kanske jag missar nått bra i levande stund.
Jobbigast med livet är den känslomässiga bergochdalbanan.
Jag glädjs med min ena moster som överkommit cancer samtidigt som jag är förkrossad över att min andra moster har en ev cancer diagnos hängandes över henne.
I dom stunderna när känslorna svallar och inte landar kan jag vara avensjuk på religiösa människor som lägger över alla känslorna på en osynlig övernaturlighet. Dom kan på så vis ta "semester" för stunden...och går det åt helvete kan dom fortfarande hitta nån konstig tröst i "den".
Att det var "meningen" - "planen", hänger ni med?
"memento mori". Att komma ihåg att man är dödlig.
Allt kan vara borta imorgon. Men tills dess så le..
Stå Aldrig Still!
Lyckligt ovetandes kanske är en mer direkt beskrivning.
Den här bilden är 10 år gammal och får stå för den tid då jag var lycklig:
Sen gick allt åt helvete, fast jag säger helvete med en ironisk underton, för jag sku inte vara samma underbara Iowa som jag är just i skrivande stund, om detta helvete inte öppnat sig.
Men jag kan inte ta livet allvarligt hur mycket jag än försöker. Livet är som en dålig pjäs som aldrig slutar. Eller som den där irriterande människan som ska hålla tal efter tal så man aldrig kan äta opp.
Jag är oförmogen att oroa mig över morgondagen.
Under tiden jag skulle oroa mig, kanske jag missar nått bra i levande stund.
Jobbigast med livet är den känslomässiga bergochdalbanan.
Jag glädjs med min ena moster som överkommit cancer samtidigt som jag är förkrossad över att min andra moster har en ev cancer diagnos hängandes över henne.
I dom stunderna när känslorna svallar och inte landar kan jag vara avensjuk på religiösa människor som lägger över alla känslorna på en osynlig övernaturlighet. Dom kan på så vis ta "semester" för stunden...och går det åt helvete kan dom fortfarande hitta nån konstig tröst i "den".
Att det var "meningen" - "planen", hänger ni med?
"memento mori". Att komma ihåg att man är dödlig.
Allt kan vara borta imorgon. Men tills dess så le..
Stå Aldrig Still!
Kommentarer
Trackback
