Juni. 8, 2011
Har ni hört talats om "flow". När saker och ting i ens vardag bara smälter ihop och man känner att det bara flyter på utan en massa hinder och bök? Typ så upplever jag det nu, eller har gjort en tid. Så skönt att slippa knuten i magen och illamåendet dag in och dag av oro över något man inte kan sätta fingret på.
I ungefär 12 månader har jag haft det så. Inte konstigt att kroppen faller sönder i småbitar och ens inre känns som en deg som bara "är". Ingen lust, ingen vilja, bara likgiltighet inför allt.
Jag kan idagens läge inte ens känna de känslorna om jag så tänker tillbaka på hur förjävligt det var, jag kan inte förmå mig att tänka negativt. Konstigt och väldigt olikt mig.
Och självklart håller sig detta "flow" inte i evighet, men att få en "brejk" och hämta andan är välbehövligt för ens överlevnad.
Någontning annat som är välbehövligt för ens överlevnad är ens familj.
Vad skulle man vara om man inte hade sin dysfunktionella familj vid ens sida??
Min familj är en blandning av färgstarka personer. Somliga har jag kännt hela mitt liv, andra ett 20 tal år, vissa 5år, en del 2-3år och även 1år. Men oavsett så är dom min familj och det jag delar med dom är inte mätbart i erfarenhet av vänskap utan i själva vänskapen.
Alla bidrar med en pusselbit i den stora helhetsbilden som utformar mitt liv.
MAn delar saker tillsammans, en blick kan skänka ett gott skratt, en soffa kan ge trygghet när det är osäkra vindar, ord som har betydelse och mening utväxlas.
Människor man kan umgås med och vara "ett med naturen". Hårig som rakad. Stor som liten. Sur som glad. Kissnödig som bajsnödig. Spelar ingen roll. Där Anna är Iowa, men Iowa är också Anna.
(inte för att jag är schitzo...men dom som fattar fattar...)
bla bla bla...inte tappa tråden nu va fan...
Även om vi inte är med blodsband, mer med öl.
Så medans jag är i detta "flooooow" så passar jag på att(säkert för andra tredje gången) skribbla ner detta så jag har att glo på när jag är nere och rotar i avgrunden och int hittar lampjävlen.
Jag lånar en låttext:
My friends are all hurting from moments and regrets and charity laced with a lie
And still we keep hoping, to fix all the defects and strengthen these seminal ties
We go on together for better or worse, our history is to real to hate
Now and forever we stay until morning, and promise to fight for our fate
'Til we die
The start of the journey is every bit worth it, I can let you down anymore
The sky is still clearing, we're never afraid and the consequence opens the door
I've never stopped trying, I've never stopped feeling like family is much more than blood
Don't go on without me, the piece that I represent complements each and every one
'Til we die
We won't be forgotten, we'll never give in
This war we've acheived has allowed us to win
'Til we die
My last true confession will open your eyes, I've never know trust like the nine
Let it be spoken, let it be screamed, they'll never ever take us alive
Carry on
We'll never be broken, we won't be denied, our war is the pressure we need to deny
'Til we die
We won't be forgotten, we'll never give in
This war we've acheived has allowed us to win
We'll never be broken, we won't be denied, our war is the pressure we need to deny
(sen måste jag bara säga att jag har haft 2 - TVÅ - fästingar krypandes på mig idag...)
Very well - cykelställ...nu ska jag göra nån nytta.
I ungefär 12 månader har jag haft det så. Inte konstigt att kroppen faller sönder i småbitar och ens inre känns som en deg som bara "är". Ingen lust, ingen vilja, bara likgiltighet inför allt.
Jag kan idagens läge inte ens känna de känslorna om jag så tänker tillbaka på hur förjävligt det var, jag kan inte förmå mig att tänka negativt. Konstigt och väldigt olikt mig.
Och självklart håller sig detta "flow" inte i evighet, men att få en "brejk" och hämta andan är välbehövligt för ens överlevnad.
Någontning annat som är välbehövligt för ens överlevnad är ens familj.
Vad skulle man vara om man inte hade sin dysfunktionella familj vid ens sida??
Min familj är en blandning av färgstarka personer. Somliga har jag kännt hela mitt liv, andra ett 20 tal år, vissa 5år, en del 2-3år och även 1år. Men oavsett så är dom min familj och det jag delar med dom är inte mätbart i erfarenhet av vänskap utan i själva vänskapen.
Alla bidrar med en pusselbit i den stora helhetsbilden som utformar mitt liv.
MAn delar saker tillsammans, en blick kan skänka ett gott skratt, en soffa kan ge trygghet när det är osäkra vindar, ord som har betydelse och mening utväxlas.
Människor man kan umgås med och vara "ett med naturen". Hårig som rakad. Stor som liten. Sur som glad. Kissnödig som bajsnödig. Spelar ingen roll. Där Anna är Iowa, men Iowa är också Anna.
(inte för att jag är schitzo...men dom som fattar fattar...)
bla bla bla...inte tappa tråden nu va fan...
Även om vi inte är med blodsband, mer med öl.
Så medans jag är i detta "flooooow" så passar jag på att(säkert för andra tredje gången) skribbla ner detta så jag har att glo på när jag är nere och rotar i avgrunden och int hittar lampjävlen.
Jag lånar en låttext:
My friends are all hurting from moments and regrets and charity laced with a lie
And still we keep hoping, to fix all the defects and strengthen these seminal ties
We go on together for better or worse, our history is to real to hate
Now and forever we stay until morning, and promise to fight for our fate
'Til we die
The start of the journey is every bit worth it, I can let you down anymore
The sky is still clearing, we're never afraid and the consequence opens the door
I've never stopped trying, I've never stopped feeling like family is much more than blood
Don't go on without me, the piece that I represent complements each and every one
'Til we die
We won't be forgotten, we'll never give in
This war we've acheived has allowed us to win
'Til we die
My last true confession will open your eyes, I've never know trust like the nine
Let it be spoken, let it be screamed, they'll never ever take us alive
Carry on
We'll never be broken, we won't be denied, our war is the pressure we need to deny
'Til we die
We won't be forgotten, we'll never give in
This war we've acheived has allowed us to win
We'll never be broken, we won't be denied, our war is the pressure we need to deny
(sen måste jag bara säga att jag har haft 2 - TVÅ - fästingar krypandes på mig idag...)
Very well - cykelställ...nu ska jag göra nån nytta.
Kommentarer
Trackback
