14/2-13

Sitter och lyssnar på SR och vetandes värld och avsnittet "vad händer i hjärnan vid dödsögonblicket?"
Intressant och filosofiskt med inslag av vetenskap.
Det är ju med många år i nacken jag har erfarenhet av döden. Mest yrkesmässigt med även privat.
Och döden fascinerar måste jag säga.
Den är vacker, men ändå ful.
Döden är det enda man kan lita på.

Just nu handlar det om hur man ser och hör i slutet av sitt liv, de sista sekunderna.
Och hur folk kan få för sig att det finns änglar och att man vandrar mot ett ljus och så vidare,
allt är naturligt och INTE ÖVERNATURLIGT. Så det kan ni lägga ner på en gång.
Så kul ska ni inte få.
Inte ens dom här "utanför kroppen" upplevelserna är onaturliga.Helt naturliga, "birds eyeview" kallas det och är så vanligt att vissa människor drömmer i det, så kan man drömma i ett fågelperspektiv så kan man absolut uppleva det när hjärnan är på väg att dö eller icke beteer sig normalt.

Förutom detta så är det väl..typ...bra?
Alltså mitt egen välbefinnande. En grå massa har lagt sig över tillvaron.
Det är segt att leva.
Ibland tycker jag faktiskt att livet är bra jävla tråkigt och rent av ett helvete.
Men...så tänker jag att det är ju det som är att leva, att vara människa och levande.
Eller?
Det känns som om mitt liv bjöd på 10 år av roligheter. Thats it. Efter det har det bara "mjääää".
Är det bara jag som är sådan som person att jag är så neggo?
Det är under många herrans år jag tampats med existentiella frågor.
Vad? varför? när? hur? vart?
Jag hatar ordet välbefinnande.

Ja men hur väl befinner jag mig då?! Inte så bra, va?
Svårt att komma in i gemenskapen som heter livet känns det som.
Samtidigt så är det ju skittråkigt att leva som andra människor göra. det finns det ju ingen vist med liksom.
En ö.
En ö och kaffe. Kanske några böcker. Musik.
Vattens som slår in mot klipporna. Och nej det är inte nån jävla Uffe L sång utan mina tankar som far i väg till detta ställe.
En grå stuga, ett blått kök, ett grönt sovrum och ett lila vardagsrum. En liten tv, en liten dvd - massor med dvd:er för regniga dagar, die Katzes matskål som står i vardagsrummet på ett grått underlägg. Toaletten hyser ett badkar, ett handfat och en toalett - enklast så.
Bajsa och kissa ute är inte min grej.
Ett parasoll och ett skevt plastbord. En solstol....
Sen skiter jag i om det är sol eller inte. Solen gör mig bara illa.

Jag vaknar upp och sneglar mot fönstret, jag brydde mig inte att dra för gardinerna igår kväll.
Upp och kokar mig zoegas kaffe "black velvet". Brer mig 2 hårda med ost.
Slår på lite Mozart, dirigerar runt en stund tills kaffet är klart...

Här ute på denna kobbe är jag ofta. Även fast det är ensamt och kallt ibland så längtar jag dit.
Vart kobben ligger vet jag inte. Inom mig antar jag. Jag liksom hittar dit när det blir tråk. Jobbigt.
Den finns alltid tillgänglig. IBLAND kan jag få för mig att bjuda över lite sällskap också. Men det sker oftast i nattdrömmarna.
Detta jag pratar om är dagdrömmar alltså. Så ni inte tror att jag är mer psykisktstörd än vad ni redan tror.
Nu senast hade jag en engelsman på besök.
Jag tyckte det var lite pinsamt för gubben drack inte kaffe ju. Skulle ha te.
Vi diskuterade religion. Han är som jag ateist. Och vi hade en hel del intressanta frågeformuleringar att plöja igenom. Mr. Dawkins och jag.

Det är ändå tur att jag har fantasi. Som jag skrev tidigare fick jag 10år som glad eller vad fan jag ska säga och hade jag inte haft denna förmåga att dra iväg när jag känner för det så vette fan vad jag hade slutat.
Att dagdrömma är för mig att ta itu med tankar och funderingar.
Ibland funkar det - ibland inte.
Just nu verkar det som om vattnet frusit och en älg gått över isen och ätit på ena knuten... skyn är färgad grå. Vinden biter i kinderna och varken jag eller die Katze vill vara utomhus på ön.
Inne är det dessvärre också grått i det annars så fina blå köket.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0