iowa

Mina surrealistiska drömmar fortsätter..
Inatt drömde jag om ett lugnt, vitt, vackert vi terlandskap med röda stugor där röken forsade ur svarta skorsten.
Jag var där med ganska många människor, många vars ansikten jag inte kände igen men dom kände mig, några ansikten var från förr, avlidna människor och kamrater.
Det fanns också mycket hundar, en faslig massa med snälla, lydiga hundar.
Alla möjliga raser och storlekar.
Vi människor känner frid och vi samspelar med respekt och kärlek gemtemot varandra. Vi spelar tilloch med ett bollspel.
En medelåldersman ställer sig upp i folkmassan och tar till sig uppmärksamheten. Han har något viktigt att säga, tänker jag.
Alla är vända mot denne man som är mörkhårig, kortklippt och har någonform av grönrutig skjorta på sig.
Han talar med en stark stämma, den skär igenom folkmassan och alla blir trollbundna. Nu finns det ingenting i mitt liv jag behöver bry mig om eller oroa mig över, när mannen talar känner jag ro.
Mannen riktar sin uppmärksamhet mot mig, jag blir lite osäker på vart jag ska titta, han säger snälla ord och det verkar som jag utmärkt mig för han säger att jag är värdefull för honom och alla andra. Han vill ge mig en gåva, gåvan kommer som flytandes genom folkmassan och när jag har gåvan i mina händer så säger han:
"för att ditt största intresse är 2a världskriget".
Gåvan jag har fått gör mig glad.
Ny miljö: inne i en av de röda stugorna är det varmt och skönt, stämningen är glad och man småpratar med varandra.
Jag står längst bak i stugan och observerar, någonting hugger i min mage, en oro. Jag känner mig rastlös och rädd. Det börjar snabbt skymma utomhus och jag vet att med mörkret kommer det.
Sakta börjar jag ploga mig igenom människorna för att ta mig fram till ytterdörren.
Genom det lilla fönstret i dörren ser jag ut i vinterlandskapet som sakta mörknar.
En stor stenbumling. Min blick faller på en gigantisk sten, det blir tyst. Jag hör ingenting. Min oro växer sig så stark att jag börjar utsönda adrenalin och får tunnelseende. Nu är stenen det enda jag kan uppfatta och se.
Någonting rör sig bakom stenen. Jag får ont i ögonen för jag vill inte blinka, om jag blinkar kan jag kanske dö?
En grå skepnad tar form och glider fram, sakta, längst marken.
Allt är stilla men det är bara jag som uppfattar faran.
Den gråskepnaden blir större och kommer närmre. Jag hinner inte med att skifta fokus så skepnaden blir suddig. Jag måste blunda. När jag öppnar mina ögon igen så stirrar jag in i två bruna ögon.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vandra sakta med blicken och uppfattar att varelsen inte är en människa.
Min oro och rädsla har nu förvandlats till skräck och jag är torr i halsen.
Jag vågar inte titta mer men jag måste.
De bruna ögonen studerar mig och jag vill inge annat än att sänka blicken. En imma lägger sig på glaset, det är inte från mig.
Äntligen kan jag ta ett andetag. Sakta försvinner imman på rutan och varelsen är borta.
Jag vänder mig snabbt om, ingen annan har sett det jag sett.
Ett skarpt ljud får mig att reflexmässigt titta ut genom dörrens lilla fönster igen. En retriver står ensam vid stenen. Plötsligt hoppar varelsen fram och det ser ut som de två dansar i snön.
En varg.
Nu har fler sett vad jag ser och även fast vi är bakom låst dörr utbryter smärre panik.
Jag känner något kallt i min högra hand, något tungt vilar i den.
Jag tittar ner och ser att det är en revolver.

Vargens ansikte är åter på plats vid det lilla fönstret och någon ropar "skjut".
Vargen försvinner. Retrivern återvänder och de två ger sig på varandra.
Jag öppnar dörren och möts av den isande kylan, jag går i en halvcirkel med vapnet i båda händerna, siktandes mot vargen.
Det är svårt att få en fri skottlinje då varg och hund inte direkt står still.
Jag tänker snabbt för mig själv "hund eller varg".
Det får bli vsrgen, då jag sympatiserade mer med den tama vargen, hunden.
Jag skjuter ett skott som tar i bålen, varjen reagerar inte.
Jag tänker att jag måste komma närmre, några trevande steg framåt och jag skjuter igen, denna gång träffar jag i huvudet men vargen verkar opåverkad. Ett tredje skott går in i nacken och vsrgen släpper taget om hunden och börjar backa bakåt.
Jag går efter för jag vill inte att vargen ska vara skadeskjuten och lida in i döden, då avrättar jag den hellre ordentligt, jag springer mot vargen.
Med ett skott i pannan dödar jag vargen.
Sakta vänder jag mig mot stugan och börjar gå. På vägen dit ser jag en förfrusen hund.
"kom nu" säger jag och den istäckta hunden skakar av sig isen och följer mig in i den röda stugan med det svarta skorstenet i det numera blåa vinterlandskapet.


Sedan är jag vaken.
Tyd den drömmen om ni kan.