iowa

Ju mer jag förliknar mig med tanken över att vara neggo och klagande och bitter detså mer inser jag att det är JAG.

Jag är ingen positiv männska med fjärilar i tankarna.
Jag förväntar mig alltid det värsta av allt och alla.
Jag tycker inte om att "mysa" eller dela glädje..
Jag vägrar mötas halva vägen och kompremissa. Jag vill ha det på mitt sätt. Annars blir jag irriterad eller förbannad.
Jag stör mig på allt.
Jag hatar att jag försöker intala mig själv att jag ska bli gladare.
Ha!
Jag gnäller för att jag känner för det.
Jag har inga problem att tycka synd om mig själv, och jag skäms inte för det.
Jag skäms inte heller för att skryta om mig själv, dock har jag lärt mig att det är "fult", vilket jag i sig hatar.
Jag kan ej rå för att jag är en bra jäla människa.
Jag är ego så det skriker om det.
Jag vill ha min vilja igenom.
Jag älskar mig själv. Alla sidor mer eller mindre.
Jag är en stolt kvinna.

Jag måste sluta att tycka allt ovan är fel!
Att jag måste vara på ett annat sätt för att passa in i livet eller omgivningen.
Det är med all sannolikhet därför jag blir nere.
För att jag ska pressa undan de sidor som andra anser vara "fula".
Jag är snart 30.
Jag måste lägga ner "go o glad" iowa. Jag är inte go. Eller glad som människa.
Det mesta är skit.

Det känns som om jag är grinchen. jag ska försöka passa in som nåt jag inte är. När jag helst bara skiter i allt och äter lök o skrämmer en unge.
Sen att allt detta är skitdetsamma eftersom ingen egentligen bryr sig om mina värdsliga filosofiska yttringar, men jag ska fan ha det sagt. Annars spricker jag i min uppmärksamhets ådra.

Jag måste sluta att ha dåligt samvete över att inte orka.
Över att jag inte ger lika mycket som andra i form av tid eller engagemang.
Tough shit liksom.

Jag kan fortsätta skriva en novell..men jag vill fortsätta läsa min bok som jag aldrig blir klar med.

I leave you with my motto:

LIFE'S SO SHITTY, BUT AINT IT FUCKIN GREAT?!