8/5-13

Gårdagen bjöd ju på fint väder.
Jag traskade söder ner via slussen mot gamla stan.
En gubbe försöker ofrivilligt ta livet om sig och hade jag inte flängt mig ut i körbanorna så hade han strykt med.
Konstigt att ingen annan reagerade.
Fin man. Han var skärrad och rädd. Han grät när han tackade mig, jag fick aldrig något svar över varför han skulle kliva ut mitt i gatan med rollatorn och inte vid ett övergångsställe.
Fina farbror.
Jag strök honom om ryggen och klappade på armen. Han släppte inte sin rollator.
Undrar hur han mår nu.
Skulle kanske ha gjort mer...tatt en fika?
Tänk att en främlings handlingar kan förändra ens liv, liksom få vardagen att stanna upp.
Hans ögon.
Han var så rädd. Farbrorn.
Jag såg min farfar, jag såg varenda ensamma, ledsna och uppgivna farbröder jag haft och göra med under min karriär som medmänniska på min arbetsplats.
Vad jag älskar dom alla. Alla har de bidragit så jag fått empati och sympati för mina medmänniskor och DET var just DET som gjorde att jag rände ut i trafiken.

Att lära genom möten med andra människor och ta del av deras öden.
Att få vara den sista kompisen dom har i livet.
Att få visa att det är med RESPEKT, VÄLBEFINNANDE och SJÄLVBESTÄMMANDE man bemöter de äldre.
Att de alla är unika!

Lilla farbror, jag hoppas...hoppas att du tog dig hem och fick dig ett gott mål mat och inte tänkte en sekund till situationen.
Och jag hoppas att du har nån du kan prata med. Om detta.
Att du inte är ensam och ledsen.
Att du inte är rädder.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0