iowa

Halloj!
Efter mitt senaste sjukhusbesök i söndags så har skiten bara fortsatt, jag har svårt att andas och får stickningar i ben och armar. På akuten så kollade dom upp ALLT och jag är kärnfrisk som en hälleflundra på en ren tallrik.
Gick ner till "lätt-akuten" på min vårdcentral och snackade med en doktor om det hela, jag kan ju fö fan inte gå runt och inte få luft när jag får anfallen. Vem vill umgås med mig då, och varför sku jag våga mig ut genom dörren?

Mjoorå. Där var det iallafall klart att det handlade om "svåra panikångest-attacker".
Jag undrar faktiskt om det kan vara farsans död som kommit smygandes så här 3 år senare.
Mycket möjligt. Har iallafall ny tid nästa vecka så då kommer jag väl få reda på mer.
Känns skönt att kunna sätta fingret på vad som är "fel" även om "felet" egentligen inte finns.

Jag fick tabletter att ta när det känns som svårast. Inga tunga saker, 10mg Atarax men fan va skönt att kunna ta en sån om det sätter igång. Nii förstår inte(om ni icke själva upplevt det) hur förjävligt det känns att inte kunna andas, bli yr, svimfärdig, tiill och med min sväljfunktion - alltså hela svalget får kramp.
Det är så obehagligt och man blir helt fucked i huvudet ioch tror man kommer avlida. ÄVEN fast jag vet att så icke är fallet. Hjärnan arbetar inte med kroppen helt enkelt.

Jag känner mig dum i huvudet som mår skitbra ena sekunden för att i en annan och utan anledning bara säcka ihop till en barbapappa. Inga tankar, iinga känslor, inga lukter, inga ljud påverkar utan hjärnan bestämmer sig liksom: "Nu är det dags att lura Iowas kropp, den ska få känna hur det känns att sakta dö."

Nu ska jag käka nå innan sängdags, ska jobba inatt.

Bis Später!!