iowa

Ikväll dök det upp en tanke. Brukar göra det i bland i mitt huvud vet ni....Just denna tanke är seriös och tråkig.
Det är snart 2 år sen jag pratade med min pappa. Han är dog -07, i maj och jag kan fortfarande inte acceptera att jag aldrig mer ska få prata med min bästa vän. Inga mer kramar eller snälla ord. Det är så konstigt att tänka så för han är fortfarande högst närvarande i mitt liv.

Men just att inte få höra hans röst eller att kunna ta i pappa är skitkonstigt. Han försvann alldeles för tidigt och snabbt ur mitt liv *poof* så var han bara borta..Saknaden jag känner är obeskrivlig. Min bästa vän och min pappa. Borta.

Sen försvann eller dog min andra hörnsten i mitt liv - farmor. Denna underbara starka och envisa varelse som vart min idol. Hon dog i juni förra året...sen farfar i höstas. Blev mycket död på 1½ år.
Sa till brorsan: "vi måste sluta ses såhär.." på farfars begravning..

Jag kommer inte ihåg mycket den sommarn efter pappas död. Ett svart hål. Tog 6 månader att ens fatta att han var död.
Känner docka att pappas död var som nåt jävla "wake up call". Lev för stunden i den mån det går.
Han försvann ur mitt liv på bara nån minut. Hela ens tillvaro kan vändas på bara en minut. Gäller att uppskatta och göra det bästa av det medans det finns så att säga.

Pappa och farmor gör sig påminda varje dag. Dom är aldrig längre bort än en tanke.
Båda lever vidare genom mig och jag brås mycket på dom båda i person och utseende.
Med dom båda som inspirationskälla känns det som om allt är möjligt, bara jag vill det själv.

"Det finns inga motgångar, bara möjligheter" som pappa jämt sa.

Men fan vad jag saknar!! En hel jävla massa saknad!!


Adjö.