Jag vet inte vad det är för jävla datum idag
Suck och stön trevligt kön allehoppla.
Här sitter jag, på jobbet, äntligen.
När jag klev in på mitt hem/jobb så kände jag på en gång hur lugnet spred sig över mig, hur min ångest sakta stillades i bröstkorgen, det som susat runt inom mig som en tornado har möjligtvis förvandlats till en storm.
Inte helt bortblåst men det värsta är över. En oro är att det är "lugnet före stormen".
Förvånandsvärt att jag aldrig slutar oroa mig. Det är mitt andra heltidsjobb och LÄR förkorta mitt liv med ett x antal år.
Som vilken annan människa som helst så trycker jag på slow motion knappen och rullar livet extremt sakta när det känns jobbigt. Mest för att mitt hjärta och min hjärna lever två helt olika liv och det tar ibland tid för dom båda att synka sig - så jag känner ro.
Att tänka med sitt hjärta och känna med sin hjärna är svårt i längden.
Satt i fredags med Uno och kollade lite på arbetsförmedlingen om framtida yrken.
Enligt personllighetstestet så passade jag bästa att jobba med musik/teater.
Men det skiter jag i för tillslut hittade jag mitt nästa kall i livet.
Obduktions tekniker.
(fattar ni? KALL...eeh whatevvah)
Iowa, the autopsy technician..
(pöjken på bilden har inge med mina framtida planer att göra)
